Tårarna börjar ta slut, och leendet tar över.

Jag behövde det, det behövde sluta här.

Har funderat på det så länge, och det var nog bra att du tog första steget till slut.

Nu ska jag sakta men säkert låta känslorna kylas av och gå vidare.

Det kanske inte blir så himla lätt. Du tog 5 stycken väldigt intensiva månader ifrån mig.

Vi jobbade hårt tillsammans för att det skulle funka ibland, vilket inte har någon nytta nu, eftersom det faktiskt inte funkade till slut.

Förlåt, och ändå inte förlåt, men jag lägger faktiskt skulden på dig.

Det gör du också.

Du vet att det är ditt fel att det slutade såhär, och jag törs faktiskt säga att det är så.

Jag sa att jag var villig att vänta, jag tyckte att du var värd lite tid.

Men ditt tålamod sa ifrån och du gav upp.

Nu sitter jag här själv. Igen.

Du lämnade inte mycket kvar efter dig, om man säger så.

En tejpbit med en kort mening på.

En vissen blomma.

Några halvkassa mobilfotografier.

5-6 sparade sms.

Ett krossat hjärta. (touché..)

Hur som helst.

Dom flesta säger att det är bättre såhär, och att jag kommer att må bättre snart.

Jag får helt enkelt lita på dom.