Klockan var ett då jag hoppade på cykeln och cyklade genom halva stan bara för att få en chans att få se dig.

Jag kom fram en kvart senare, steg in i vardagsrummet, och där satt du med luvan långt ner över ögonen i hörnan av soffan. Folket var glada, jag var glad, men det var spänning i luften och det sved i ögonen ibland. När du tittade på mig så stannade hjärtat, men du sa inte ett ord.

Några öl slank ner och det började bli morgon. Någon hittade silvertejp och dom fick en jättebra idé om att tejpa fast oss i händerna och benen. Först skrattade vi och sen blev det en sorts pinsam tystnad tills vi fått upp tejpen, och du omfamnade mig hårt. Det sved i ögonen men jag log och kramade tillbaka, och du släppte inte mig på länge. Efter vad som kändes som en evighet, men ändå tog slut alldeles för fort så släppte du mig och tittade rakt in i ögonen på mig. Jag kunde inte låta bli att le, och det kunde inte du heller.

Jag hade inga förväntningar efter det.

Jag var bara helt tom och visste inte vad jag skulle tänka längre.

Jag var förvirrad och visste inte vad jag skulle hoppas på.

Konstigt nog.. Så är allt bra nu.

Några sms senare och allting löste sig.

Jag är fortfarande lite förvirrad, men allting verkar vara bra just nu.

Det kommer att bli bra.