Var det inte jag som ställde upp när de andra vek undan?

Var det inte jag som åkte genom halva stan för att hjälpa dig, med något egentligen helt meningslöst?

Hur fan har du kunnat glömma att du grät i mina armar?

Att jag tröstade dig tills du kunde le igen?

Hur många tårar har jag fällt för dig?

Jag har aldrig önskat dig annat än gott, förens nu, när jag ser ditt sanna ansikte.

Var det värt att bry sig?

Var det värt ett försök?

Är det verkligen jag som ska säga förlåt?