Libbe

Åh, Libbe. Idag insåg jag verkligen hur jävla mycket jag älskar dig.
Inte för att jag inte visste det redan.. Men alltså, nu förstår jag hur mycket du betyder för mig.
Du är min absoluta bästa vän. I snart 7 år har vi hållt ihop, är det inte så?

Du har alltid, no matter what, stått vid min sida, och alltid varit där för mig, ah, det känns som jag är skyldig dig massor av tjänster för att du har räddat mig så himla många gånger.

Jag behöver verkligen dig. Om du vill kommer jag att höra av mig lite oftare till dig, har saknat dig/oss skitmycket på senaste tiden då vi inte har träffats på tok så mycket som vi gjorde innan. Men det ska det bli ändring på nu till sommaren! Nördarna ska äga sommaren, OH YEAH!

Du får alltid mig att må bra. Du får alltid mig att skratta. Du förstår mina skämt, haha. Vi kan dela på allt. Allt mitt är ditt. Jag är alltid bara ett sms ifrån dig, det vet du. Du får höra av dig precis när du vill, natt som dag. Jag vill att du ska behöva mig.

Känner mig töntig och avundsjuk när du pratar om dina andra vänner och roliga saker de har sagt eller som ni har gjort, jag känner liksom en press, att jag också måste vara rolig och sånt för att du ska föredra att vara med mig lika mycket som jag faktiskt föredrar att vara med dig.

Du vet verkligen mest saker om mig. Allting kommer fram förr eller senare för det är lugnt med dig, du kräver ingenting och det gör det så.. skönt att kunna snacka om grejer.

Vi kan sitta i ett tomt rum och skratta tills det inte kommer något ljud mera. Vi kan ligga vakna hela nätter och prata om drömmar. Vi kan åka runt i hela Sverige för att gå på konvent. Vi kan vara flera dagar i rad utan att bli trötta på varandra. Vi kan jizza till killar som vi båda tycker är skitsnygga. Vi kan lyssna på "rolig" musik som båda känner sig underhållna av. Åh. Finns det någonting vi inte kan göra?

Till sist så skulle jag vilja avsluta med ett simpelt ord, som ändå har fått så stor betydelse.
Bastu.

Jag älskar dig.