Sitter och lyssnar på min "finast"-lista på spotify, massa fina och sorgliga låtar som får mig att tänka på livet.

Är så trött, trött i kroppen och trött i huvudet. Blir inte av med tröttheten, sover flera timmar men känner mig helt utmattad..

Jag är så jävla känslig, allting gör ont. Passar inte att bli sårad gång på gång när man redan mår skit.
Kommer knappt någonstans med träningen och har så jävla dålig självkontroll när det gäller mat. Eller när det gäller vad som helst egentligen, haha. Var är självrespekten? Usch.

Saknar att ha pojkvän, fruktansvärt mycket. Men jag är hellre ensam än står ut med bråk och lögner.
Jag saknar tryggheten. Ensamheten tog inte lika mycket plats, och jag mådde bättre utan att själv tänka på det. Det fanns alltid någonstans man kunde ta vägen när man inte visste vad man skulle göra. Men det var dags att gå vidare. Fast det är svårt som fan.

Har så dåligt tålamod dessutom. Min kära bästa vän försöker att påminna mig om att ta det lugnt, men mitt huvud vill inte. Jag är för snabb i känslorna.

"I fall in love everyday but I never give my heart away
'Cause I still got some respect for you in the end"

Jag är för känslig helt enkelt, och det suger så jävla hårt.
Orkar inte bli så himla upprörd varje gång någonting går fel. Kan inte bara släppa det och säga "skitsamma", för det snurrar bara runt i huvudet i flera veckor/månader efteråt om det verkligen var jobbigt för mig. Hjälper ju inte att det händer sådanna grejer hela tiden heller. Fan också.

Känns som om det var längesedan man tog ett bra beslut. Borde packa väskorna och dra någonstans. Börja om typ. Är trött på mig och mitt liv, så som det är nu. Det ända jag gör är att jobba, sitta på fester och känna mig utstött och ensam, sitta hemma vid datorn och känna hur jag ruttnar bort, eller så försöker jag hitta någon kille att snacka med, känna mig lite uppskattad åtminstonde.. Känns dock som om det ena aset är större än det andra. Det blir värre och värre, hahah.

Nåja, nu börjar orden ta slut. Det får räcka för idag.