Sprang på bandet i 18 minuter, märkte inget de första sekunderna, sen satte jag mig på golvet bredvid mamma som gick på crosstrainern och andningen blev orytmisk och tårarna bara började rinna. Mamma stannar och hoppar av, frågar vad som är fel.
Jag fattade knappt själv vad som hände, det ända jag kunde säga var "astma", så mamma sprang och hämtade min inhalator som jag, som tur, hade med mig. Tårarna bara rann, folk stirrade, jag skämdes. Det var läskigt.
Nåja, en till kopp kaffe sjönk ner efter att jag tagit en dusch, sitter i min stora gråa kofta med ett vaniljljus här framför datorn och tar det lugnt en liten stund innan jag går och lägger mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar