Kan fortfarande inte fatta det.

Det känns som om det bara var några timmar sedan jag låg bredvid dig på ett kallt golv, i det rummet som vi kallade "vårt".

Det känns som om det hade kunnat vara just en av dom kvällarna du skickade ett meddelande som fick mig att rysa och flina resten av morgondagen.

Men samtidigt så känns vartenda svek som ett oläkande sår. Det gör fortfarande ont.

Jag håller ögonen öppna varje morgon och varje hemresa. Jag vill se dig, men samtidigt vet jag att om jag hade gjort det hade jag vikit undan med blicken..

Kom tillbaka, be mig än en gång att aldrig släppa taget