Ska försöka att inte låta för klyschig.
Jag vill vara tillbaka från början. Första gången, så jävla bra.
Våren, sommaren och allt det där var så fint, ända bort tills malmöfestivalen, då allting bara försvann.
Varje gång jag kör förbi så viker jag undan med blicken, för jag vill inte se.
Jag är rädd för att se dig.
Jag är rädd att du är lycklig, för du ska inte vara lycklig utan mig.
För jag är fan inte lycklig utan dig.
Det skulle vara vi, det känns ända in i märgen.
Allting känns så jävla fel utan dig.
Och det känns som om allting skulle bli bra om jag bara fick chansen att träffa dig, men jag är rädd för allting som skulle kunna hända.
Och om allting skulle upprepas igen. Det orkar jag inte.
Nåja, enough bullshit.
Jag ger inte upp om dig än.
Du är fortfarande i mitt huvud 24/7.