Har en fruktansvärt deppig period just nu.

Jag vill bara isolera mig någonstans och sitta där tills alla har glömt bort vem jag är.

Ja, jag såg The 69 Eyes igår, och jag var överlycklig. (Speciellt när Jyrki flörtade med mig under perfect skin, grrr)

Men lyckan förvandlades snabbt till ett tjockt grått moln som blev större och större, och ångesten växte sig fast i hjärnan.

Nu ligger jag i sängen och gråter, inte ens mamma kan få mig att sluta.

Ångesten hånflinar åt mig och trycker ner mig långt i marken.

Jag vill inte vara någonstans.

Jag vill inte se.

Jag vill inte höra.

Jag vill inte vara här.