Känslor är överskattat, jag vill vara ett tomt skal.
Jag vill inte känna frustationen, ångesten, paniken, som snabbare än någonsin sprider sig i hela min kropp.
Jag hatar känslan av desperation som kryper fram såfort den får chansen. Patetiskt, ynkligt, ytligt och fult. Jag vill inte känna något alls. Mat kan smaka aska, allt kan lukta metall, för jag skiter i vilket.

Jag vet inte om det är jag som alltid gör fel,
eller om det är du som aldrig gör rätt.
Vad krävs egentligen för att man ska få ett svar?