Gammal novelldel :)

Hans skor krossade kvistar hårt mot den kalla marken när han tog ett steg mot henne. Hans andedräkt skapade stora moln i luften, som hängde kvar i den elektriska spänningen som blixtrade mellan dom.

Han tittade upp igen, rakt in i hennes ögon, och det kändes nästan som om han kunde läsa hennes tankar. Hon blev lite röd om kinderna men vek inte undan blicken.

Hon hörde kvistar än en gång krossas, och helt plötsligt stod han precis framför henne, bara några centimeter ifrån.
Hon knöt nävarna, inte för att slå honom, utan för att behärska sig. Hon ville kasta sig över honom, kyssa honom, men var visste att hon var tvungen att låta bli.

En lätt vind blåste upp bakom honom och hans lukt rusade över hennes hud, hon sniffade till lite försiktigt och rös av den underbara doften.

Han visste inte längre vad han skulle göra. Närheten av henne gjorde honom nervös, och det var han som hade tagit steget fram till henne, och nu kunde han ju inte bara ta ett steg tillbaka. Gjort är gjort. Han visste bara inte vilket nästa steg skulle bli.

"Vi borde inte vara.." Sa hon men han avbröt henne med en hård blick. Den kändes som ett litet hugg i bröstkorgen, och all luft gick ur henne. Hon tog ett snabbt andetag och var tillbaka på jorden igen.

”Sluta.” Viskade han och vände sig om för att börja sparka lite nonchalant på en stubbe. Hon försökte att inte bry sig om att hon inte kunde se hans mörkbruna ögon längre, men det störde henne.

”Förlåt..” Sa hon svagt och kollade ner i marken, skämdes, kinderna blev varma fast att det var iskallt ute. Han gick fram till henne igen, och hans ansiktsuttryck fick henne att rysa. Runt munnen såg han avslappnad ut, men det var en sorts oro i hans ögon. Hans ögonbryn var spända, beskymrade. De väckte oro i henne med. Hon ryste ända ner i tårna.

Han valde att ta ett steg närmare igen. Han ville röra henne, smeka hennes hår ur ansiktet och försiktigt placera det bakom hennes öron, kyssa hennes hals tills hon andades tungt och säkert, stryka henne över ryggen tills hon blir varm i vinterkylan. Men han vågade inte. Som vanligt var han rädd för att bli nekad, att hon skulle vända bort, fast en stor del av honom var ganska säker på att hon inte alls hade sagt emot, att hon faktiskt ville detta också.


Kollade igenom mina gamla noveller, och den här delen vart jag ganska nöjd med.
Kommentera gärna :)