Varför blir det aldrig riktigt som jag vill?
Varför pratar du inte med mig?
Varför är du inte här idag?
Kommer du imorgon?
Vill du inte kolla på mig?
Varför kollar du inte på mig?
När ska du prata med mig igen?
Varför skakar mina ben när jag vill vara stark?

Varför dyker du upp i mitt huvud varje gång jag sluter ögonen? Försöker att koppla bort men kommer alltid tillbaka till samma tanke. Du, sätter dig ner, precis där jag vill ha dig, och tittar på mig precis som jag vill bli sedd. Och visst. Det är bara en tanke. Aldrig verklighet.
Men det blir aldrig riktigt som man vill. Antingen blir det bättre eller så blir det sämre. Oftast sämre. Om jag hade kunnat sluta försöka få dig att gilla mig, om det bara hade kommit naturligt.. Hade jag kanske kunnat sova lite bättre om nätterna.

Men vad är livet utan ett hopp? Utan en dröm? Utan en önskan? Inte mycket, för mig i alla fall. Mitt liv hade inte innehållt ganska mycket utan att ligga och tänka vad jag kan göra för att göra någonting bättre. Bli bättre, snabbare, sötare, smartare, få mer självförtroende, bli smalare. Utan allt det här SKITET... Vad hade jag gjort utan det?

Just nu skiter allt sig. Min positiva tankekraft, som vanligtvis är ytterst liten, har helt försvunnit. Jag funderar att ge upp min dröm, mitt hopp, min önskan. Fan, vad patetisk jag låter.

Jag vill inte stiga upp imorgonbitti. Jag vill ligga kvar i sängen och sova, sova länge, flera timmar mer än jag brukar. Det hade jag behövt, på ett eller annat sätt. Eller att ligga och halvsova, rulla runt litegrann och kura ihop sig till en liten boll under täcket, och kallsvettas.