Du fingrar på glaset, försöker att röra någonting som inte finns.
Du kollar ut och ser snön, den är mycket vitare än du minns.
Det svider i ögonen, du ser bara rött.
Du andas tungt, och ditt ansiktsuttryck verkar dött.
Du trodde att du skulle klara dig undan, trodde aldrig att det skulle ta slut.
Du kunde skilja på kärlek och hat, nu vet du knappt in eller ut.
Smakade på ditt kaffe, med en arrogant min, trodde att jag accepterade, se nu när jag går.
Du följer mina steg med en blick som ser sårad ut, så äntligen förstår du hur jag mår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar