Åh, jag tror att jag har blivit beroende av kärlek. Och har varit det... Väldigt länge.
Det känns som om jag måste vara kär i någon hela tiden, bara för att liksom, kunna hålla fast vid den känslan.

Så, det leder till att jag faller för simpla människor, kanske därför det alltid har gått så fel? Jag tänkte igår; "Fan vad dåliga mina senaste förhållanden har varit." Men sen så insåg jag att jag faktiskt aldrig haft något riktigt bra och stadigt förhållande. Känns fånigt och dåligt.

Jag som är en sådan hopplös romantiker, som jag sa till Unna och Ylva idag, har aldrig kunnat hitta äkta kärlek, det känns patetiskt, jag som nästan har kämpat nästan varje dag i hela mitt liv för att hitta någon att älska, att bli älskad av och vara tillsammans med, på bra villkor. Men icke då.

Jag har alltid vetat att jag har varit beroende av närhet, kontakt, både fysisk och psykisk. Älskar jag någon, så visar jag det. (Och jag som säger att jag är dålig på att visa uppskattning. Snacka om att ge dubbla budskap.) Men jag är en komplicerad människa. Vissa människor vågar jag inte närma mig, är rädd för att de ska skaka på huvudet och vilja vara ifred. Då låter jag hellre bli.

Äsch...